Fotboll är glädje eller?

Som de flesta vet brinner ett grön-vitt hjärta i mitt bröst. Men jag måste erkänna att det är jättekul att BP är upp i Allsvenskan... Djurgården och AIK.. ja dom försöker jag bry mig så lite som möjligt om (sorry J ;) ).

Men idag läster jag i Aftobladet om AIK:s fans otrevliga "manifestration" i Göteborg.

Jag har alltid sett sport och då speciellt fotboll som något glädjefullt. Att gå på en match bara för att klaga på allt och alla och skrika könsord till spelare, publik och domare.. varför? Varför betala pengar för att göra det? Jag kaninte förstå det.

Simon Bank, Sportkrönikör i Aftonbladet skrev följande i sin krönika:

Jag hade följt allsvenskans första stapplande steg genom hela landet.

Hammarbyare som marscherade från Södermalm i rakryggad stolthet, MFF-fans som kom från Möllan på samma sätt. Folkhemskt idyllisk uppslutning i Kalmar, i Borås.

Det marscherades i Göteborg också, under gulsvarta banderoller som handlade om hat.

Det var så mycket mer än himlen som var iskallt och mörkt när IFK Göteborg mötte AIK. Det är en sorg utan ände, ett öppet sår. ...

...

AIK fick fira i går; spelarna, supportrarna, ledarna. De som spelat, de som stöttat, de som sparkat en liggande i ansiktet, de som slagits bland barnfamiljerna.

– Det är något mellan de här klubbarna som stärker ens identitet, sa Rikard Norling med ett Norling-leende.

Jo.

Men när han sa det hördes polissirener på avstånd, och jag funderade på vem som diskuterar klubbars identitet med keps-fansen längst fram som mötte Niclas Alexandersson när han tackade IFK-klacken.

De som skrek ”din jävla fitta” och gav honom fingret

Varför???

Kram
Em