Pappa bli frisk…

Sen i lördags ligger min lilla far inlagd på SÖS och medicinakuten. Han har varit sjuk i flera veckor och äntligen tagit sig in till sjukhuset.
Jag har tyvärr en väldigt dålig känsla gällande detta, men pappa tar det som vanligt, dvs sticker huvudet i sanden och låssas som att det regnar.

Känner mig väldigt tom i huvudet och de få tankar som snurrar runt handlar mycket om att jag inte tagit tillvara på de senaste åren. Tänk om han skulle gå bort nu, tänk om allt bara tar slut innan vi fått klarhet i allt som skett.

Känner att hans förhållande med K gör att jag försvinner längre och längre bort. Att min nära kontakt med min far går allt mer förlorad.
Men det är svårt att ta tag i det hela. Men blir han frisk nu så kommer jag inte längre tveka. Jag har bara min far och min mor. Jag har inga syskon att dela en ev förlust med, utan jag kommer att lämnas ensam i min sorg. Eller självklart är jag ju inte ensam, jag har människor omkring mig, speciellt J såklart som finns som ett underbart stöd bredvid mig. Han skulle inte lämna mig själv utan verkligen låta mig få känna och känna att han var där.

Men vi är inte där ännu. Jag ska inte måla f*n på väggen utan värdesätta de dagar, veckor, år som vi har kvar tillsammans. Vi = alla i familjen.

Pappa
Bli frisk
Snälla