Ångest, gos och en ny lösning
Väl tillbaka på kotoret på tisdagen efter påsken låg det ett mindre trevligt mail i min jobbmail (tack för den) från mitt ”kära” ex.
Där statuerade han att han inte hade lust att ha kvar Izzy och Hetfield, att dom inte ”gav” honom något längre och att han ville att dom skulle flytta. Det här var ju inget han hade kunnat komma fram till för ett och ett halvt år sedan... Skulle inte förvåna mig om han har haft kvar dom bara för att få en chans att det skulle bli vi två igen, något som aldrig skulle kunna ske.
Det var precis vad jag ville ha i min mailbox första dagen på jobbet efter en helt underbar semester, inte får man vara lycklig inte.
Med känslan av att jag verkligen inte ville att dom skulle vara kvar hos honom någon minut längre än nödvändigt började jag leta efter möjlighet att flytta dom så fort som möjligt.
Då dök underbara J upp med förslaget som jag aldrig någonsin skulle vågat föreslå. ”Dom kan väl flytta hem till mig tills du hittar något annat till dom.”
Underbara J.
Sagt och gjort, dagen efter kom flyttlasset med Stora H, Busiga Izzy och alla deras saker.
Redan efter ett par dagar hade killarna aklimatiserat sig så pass bra att gos, bus och mat var en naturlig del av vardagen.
Men så hände det... på söndag kväll blev H riktigt sjuk. Vi kunde se hur han bara blev sämre och sämre ju längre tiden gick. Men klockan var nästan midnatt på söndagkvällen och att åka iväg till akuten med honom då kändes väldigt stressande. Istället tog jag en taxi in till Djurakuten tidigt på måndag morgon och fick komma in. 41graders feber, mycket vita blodkroppar och orkeslöshet.
Det blev en hel dag/kväll inne på djurakuten.
Jag och J hade bokat upp med min pappa att vi skulle, tillsammans med min ”lilla” kusin Kalle, se bajens första hemmamatch för året, (vinst såklart) vilket vi hade möjlighet att göra då dom ville ha kvar H så länge som möjligt.
Dagen efter fick han åka in igen eftersom febern fortfarande var hög. Men på eftermiddagen blev det bättre och bättre och på kvällen fick han komma hem igen. En veckas medicinering, morgon och kväll, gos, mat och sova ordinerades. Behöver jag säga att J har vakat som en hök över sin stora kompis.
Nu trodde i alla fall jag att all otur var över... men skam den som ger sig.. oturen alltså.
På fredagen skulle jag äntligen åka iväg och para Debbie. Jag åker hem på lunchen för att ta med henne till jobbet. Tar upp katten i knät och märker att hon är helt kladdig i baken.
Ringer veterinären igen och får komma in. Lindrig livmoderinflammation... såklart.
10 dagar medicinering, morgon och kväll, och para på första löpet...
Veterinärräkningen den veckan ink mediciner (och när försäkringen fallit ut) var 3400 sek. Precis vad jag behövde.
Vad härligt det är med djur... ex... och veterinärer ...´och...
Kram
Em
Där statuerade han att han inte hade lust att ha kvar Izzy och Hetfield, att dom inte ”gav” honom något längre och att han ville att dom skulle flytta. Det här var ju inget han hade kunnat komma fram till för ett och ett halvt år sedan... Skulle inte förvåna mig om han har haft kvar dom bara för att få en chans att det skulle bli vi två igen, något som aldrig skulle kunna ske.
Det var precis vad jag ville ha i min mailbox första dagen på jobbet efter en helt underbar semester, inte får man vara lycklig inte.
Med känslan av att jag verkligen inte ville att dom skulle vara kvar hos honom någon minut längre än nödvändigt började jag leta efter möjlighet att flytta dom så fort som möjligt.
Då dök underbara J upp med förslaget som jag aldrig någonsin skulle vågat föreslå. ”Dom kan väl flytta hem till mig tills du hittar något annat till dom.”
Underbara J.
Sagt och gjort, dagen efter kom flyttlasset med Stora H, Busiga Izzy och alla deras saker.
Redan efter ett par dagar hade killarna aklimatiserat sig så pass bra att gos, bus och mat var en naturlig del av vardagen.
Men så hände det... på söndag kväll blev H riktigt sjuk. Vi kunde se hur han bara blev sämre och sämre ju längre tiden gick. Men klockan var nästan midnatt på söndagkvällen och att åka iväg till akuten med honom då kändes väldigt stressande. Istället tog jag en taxi in till Djurakuten tidigt på måndag morgon och fick komma in. 41graders feber, mycket vita blodkroppar och orkeslöshet.
Det blev en hel dag/kväll inne på djurakuten.
Jag och J hade bokat upp med min pappa att vi skulle, tillsammans med min ”lilla” kusin Kalle, se bajens första hemmamatch för året, (vinst såklart) vilket vi hade möjlighet att göra då dom ville ha kvar H så länge som möjligt.
Dagen efter fick han åka in igen eftersom febern fortfarande var hög. Men på eftermiddagen blev det bättre och bättre och på kvällen fick han komma hem igen. En veckas medicinering, morgon och kväll, gos, mat och sova ordinerades. Behöver jag säga att J har vakat som en hök över sin stora kompis.
Nu trodde i alla fall jag att all otur var över... men skam den som ger sig.. oturen alltså.
På fredagen skulle jag äntligen åka iväg och para Debbie. Jag åker hem på lunchen för att ta med henne till jobbet. Tar upp katten i knät och märker att hon är helt kladdig i baken.
Ringer veterinären igen och får komma in. Lindrig livmoderinflammation... såklart.
10 dagar medicinering, morgon och kväll, och para på första löpet...
Veterinärräkningen den veckan ink mediciner (och när försäkringen fallit ut) var 3400 sek. Precis vad jag behövde.
Vad härligt det är med djur... ex... och veterinärer ...´och...
Kram
Em
upplagd av Emely
1:41 em
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida