Is it an end of an era?

I morgon är sista dagen på Mobrey.

Det är med väldigt, väldigt blandade känslor jag kommer stiga upp ur sängen i morgon. Å ena sidan har jag valt detta själv, valt att ta steget ut i det okända, jo det känns faktiskt så, och stå och famla i mörkret ett tag. Jag har valt det för att få en utmaning i mitt liv, få prova något nytt och få bevisa min existens lite. Å andra sidan känner jag ångest inför precis samma saker.

Att lära känna nya arbetskamrater, förstå alla rutiner, alla dolda koder osv. Hade jag stannar på Mobrey i 20 dagar till hade jag varit där i 5 år. 5 år är väldigt stor del av mitt liv.

Visst har det varit stunder då jag känt att jag verkligen skulle vilja därifrån, men inte på grund av arbetet, kamraterna eller andra faktorer runtomkring. Det har mest varit för att jag inte har vetat vad jag vill bli ”när jag blir stor” och det faktum att jag faktiskt tillbringar 2,5h om dagen att åka till och från jobbet.
Men nu är det alltså dags för det stora steget.

Jag tackar er alla på Mobrey för de här åren. Jag har lärt mig otroligt mycket och jag hoppas att ni har gillat mig lika mycket som jag har gillat att jobba hos er!

Kram på er alla
Emely

Och jag säger som i Vänner - it’s a end of an era!